I så gott som samtliga forna kulturer utvecklades skapelsemyter, ofta både sinnrika och storslagna.

   Genom århundradena har dessa myter tolkats på vitt skilda vis, som diskuteras utförligt i denna bok. Gemensam för dessa teorier var oviljan att tillerkänna våra förfäder förmågan att resonera förnuftsmässigt. I stället ansågs myterna vara omedvetna uttryck för psykiska, sociala eller religiösa behov - som om myterna betydde något helt annat än vad deras ursprungliga berättare menade eller ens kunde begripa. Men skapelsemyterna innehåller både fantasi och förnuft som tydligt påvisar medvetet tänkande.

   Det framgår av Stefan Stenudds tankeexperiment med Homo rudis, den forntida människan med näst intill ingen kunskap om hur världen är beskaffad. När skapelsemyterna betraktas med sådana ögon är deras förklaringar logiska och förloppen de beskriver rimliga, om än vi nu vet att de är felaktiga. Vid sin tillkomst var myterna tänkbara.

   I boken prövas detta perspektiv på tretton skapelsemyter från skilda kulturer och epoker, för att utröna både hur deras tankemönster skiljer sig åt och vad de delar.